När jag var liten levde jag i min egen värld, jag sjöng den, jag ritade den, och jag byggde den i Lego. Mina mostrar sa att jag skulle bli konstnär. Själv har jag sett måleriet som en grundläggande trygghet som jag inte vågat satsa på, som om denna lyckoslant skulle gå mig ur händerna då.

Jag har därför sett måleriet som något framtida. Inte nu, först ska jag sjunga, dansa, spela teater, bli arkitekt, kanske konservator, designer osv.

Sedan 1992 har jag kunnat titulera mig landskapsarkitekt och jag har numera en fast anställning på ett etablerat kontor i Luleå.

Under perioder av arbetslöshet och otrygghet har jag sökt mig tillbaka till måleriet. Vid sådan tillfällen har utställningar, om än små, utgjort nödvändiga och säkert även livsviktiga morötter. När jag har haft arbete har det varit svårare att motivera sig själv till att måla, dvs fram till hösten 2008. Då började jag måla akryl för Inger Thurfjell. Hon har på sina målarkurser bjudit på sig själv och sitt hus och där har jag återförts till måleriet.

Hösten 2011 bestämde jag mig för att ta tjänstledigt, gå Sunderbyns konstlinje och ägna ett år åt mig själv och min konst. Det är något jag varmt rekommenderar. En annan rolig sak är de utställningar jag har deltagit i och även hjälpt andra att hänga.